Historia

Dagboken på vinden

english translation

Hej!

Det är alltid lika spännande att få öppna en låda som man precis tagit ner från vinden eller hämtat från källaren om man dessutom vet att just den här lådan har varit oöppnad i årtionden. Man hoppas kunna hitta brev, vykort, dagböcker eller annat som en gång tillhört ens mor- eller farföräldrar medan de fortfarande var unga.

När arkeologen Sven Rosborn, som författar en bok om Haraldguldet, bad T att djupdyka i sin bortgångna farmors dokument fick vi gå igenom just en hel del sådana lådor som varit fyllda med brev, vykort, inbjudningskort, kalendrar, telegram, räkningar och kvitton och återigen brev, brev och ännu fler brev. Allt material var från perioden 1939 – 1985.

Bland alla dessa dokument, hittade vi ett ca 50 sidor långt handskrivet manuskript, nedtecknat av T:s gammelfarmor. Vi började läsa och snart visade det sig att berättelsen handlade om en mans öde under andra världskriget och åren efter och att det tydligen var samme man som en en gång ledde T:s farfar till gömstället med Haraldguldet. Otto, som mannen hette, besökte T:s familj för ca 50 år sedan för att få tillbaks sin hustrus dagbok som han lämnat hos T:s farfar vid andra världskrigets slut. Till Ottos stora glädje hittades dagboken på vinden tillsammans med en del andra föremål som tillhört honom. Samma kväll, någon gång under hösten 1967, bestämde sig således Otto att berätta hela sin livshistoria och få den nedtecknad. Det är just detta manuskript som T hittade i en av lådorna.

Jag blev faktiskt helt stum när jag började läsa. Det jag hade framför mig var en kombination av The Notebook, The Words, Black Book och den bioaktuella Lion.

Nedan följer halva första sidan ur berättelsen samt några bilder som har ett samband med denna spännande historia. Om tiden tillåter så kommer jag fortsätta att publicera utdrag ur Ottos berättelse. Hela berättelsen kommer också att finnas med i Sven Rosborns kommande bok.

Här kommer det:

Jag [=T:s gammelfarmor] envisades och envisades och till sist gav Herr Wegner efter och bestämde sig för att berätta hela sin historia. Vi satte oss i allrummet, han på gungstolen och jag i soffan och så blev det tyst. ”Var ska jag börja?” sa han och funderade högt i några minuter. Sen började han berätta:

I allas liv finns det dagar som för evigt fäster sig på minnet, dagar där man helt oförberedd står inför val som kommer att påverka utgången av ens fortsatta liv. Det är dagar där man ovetandes blir delaktig i skapandet av sitt eget öde och där minsta detalj – ett ja eller ett nej – kan innebära en framtid fylld av lycka eller en framtid fylld av sorg. Dessa dagar minns man så pass tydligt att det kan gå 50 år och ändå känns det som igår. Det räcker att man blundar och plötsligt börjar minnesbilderna målas upp. Man återupplever varje ögonblick och blir instinktivt drabbad av varenda detalj och varenda händelse. Känslor som kan vara allt från glädje, längtan, kärlek och hämnd väcks återigen till liv….. En sensommardag den 31 augusti 1939 är just en sådan dag – en dag som jag minns som om det var igår. Det har nu gått nästan 40 år sedan dess men trots det så minns jag varenda sekund och kan höra vartenda ord och se varenda gest. Mest av allt minns jag dock en speciell kvinnas varma leende och hennes kärleksfulla blick. Det är det första jag ser när jag blundar och tänker på denna varma och soliga dag…. en dag när ett ja och ett nej förändrade mitt liv för evigt.

Den morgonen vaknade jag också just till denna blick och detta leende. Den speciella kvinnan Emma, min blivande hustru, väckte mig då hon hörde motorljud utanför gården. Medan jag tog på mig kläderna smög hon ut via dörren mot innegården. Det skulle dröja tills Påsk innan vårt bröllop skulle äga rum men redan nu brukade hon vara en frekvent gäst på gården både dagtid och nattetid. Nu fick jag snabba på då det gällde att se till att man både såg ut och doftade som en bildad man. Den som skulle komma var nämligen Klaus Möller, adjutant åt en högt uppsatt Partimedlem. Det ryktades till och med att det handlade om någon riktigt nära Reichsführer eller självaste Reichskanzler. Genom fönstret såg jag hans militärjeep och några Wehrmachtsoldater hjälpa honom att lasta av resväskor och bära dessa mot gästhuset som låg ett 30-tal meter från huvudbyggnaden. Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Herr Möller vände sig ögonblickligen om när han hörde dörren öppnas. Jag såg en man i 30-årsåldern, kanske 35, möjligen 10 år äldre än mig, med ett brett leende och ett sympatiskt ansikte.

”Guten Morgen”, sa han. ”Det var inte meningen att väcka er Herr Wegner.”

Brist på Hitlerhälsningen gav ett väldigt bra förstaintryck. Han var alltså ingen korkad nationalsocialist, tänkte jag. Det han sa hade även en viss sanningshalt då det var väldigt tidigt på morgonen och vår tupp hade precis slutat galla.

”Guten Morgen Herr Möller. Välkommen!” svarade jag. ”Jag sov rätt dåligt inatt men annars brukar jag faktiskt vakna tidigt”, tillade jag.

”Jag såg en ung kvinna springa genom fälten. Inte konstigt att Herr Wegner sover dåligt”, svarade Möller och log brett.

”Det var Emma min blivande hustru, Herr Möller.” Han vågade skämta vilket inte var likt de SS-män jag träffat innan, tänkte jag.

”Jag förstår, jag förstår, du behöver inte säga mer”, sa Möller och klappade mig på axeln. ”Jag skulle bara lämna mina grejer i gästhuset och måste nu vidare. Vi hinner dock växla några ord, Herr Wagner?”

Det kom som en halv fråga och ett halvt påstående.    

”Självklart”, svarade jag. Jag blev något orolig. Vad ville han mig? Jag skulle ju bara bli hans chaufför vid de tillfällen han besökte Greven.

Dagboken på vinden, del 2
*****************************************************************

   
T:s gammelfarmor (sittande)
”Hemliga” rummet på vinden där dagboken förvarades
Många antikviteter som T:s farfar hittade murades in i ett dolt utrymme bakom kistan hösten 1947. 1979 upptäcktes dessa igen av en slump.
Det finns oerhört mycket material som vi ännu inte gått igenom.
Otto arbetade som chaufför åt en SS-officer och besökte ofta Stettin och Berlin. Där fick han bl a kontakt med Svenska Victoriaförsamlingen. När han mötte T:s farfar augusti 1945 uppgav han namnen på alla de personer som han hade träffat eller arbetat med under kriget. Det rörde sig både om flyktinghjälpande präster, gestapomän, angivare och förrädare, kommunister, monarkister, motståndsmän samt krigsfångar på flykt. Namnen noterades i en tysk arbetsbok och dessa böcker hade tydligen ett hakkors på varje sida. Här kommer en bild på en av sidorna.
.

 

6 kommentarer

Lämna ett svar till Ulis Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *