Hej,
Under förra veckan kom många mejl med frågor som handlade om Ottos namnlista. Jag lägger upp bilden i en bättre upplösning och hoppas att det finns frivilliga som kan tyda texten. Hör gärna av er om ni lyckas. Här kommer del 3:

Dagboken på vinden, del 1
Dagboken på vinden, del 2
När jag trodde att de svåra frågornas tid var över så kom det ytterligare en.
”Din mamma talade väl polska? Hon är död nu. Hade hon polska rötter? Du talar väl också lite polska?”
Han fortsatte stirra mig rakt in i ögonen medan jag själv försökte behålla lugnet. Sedan flera veckor såg vi trupper passera mot den polska gränsen, tunga fordon och hundratals soldater. Kriget mot Polen hängde i luften men de flesta trodde ändå att det bara handlade om en styrkedemonstration. Polackerna skulle nog ge efter och låta Tyskland skapa en korridor mot Ostpreussen och ta över Danzig. Ingen här ville ha ett nytt skyttegravskrig, dessutom inte så nära våra trakter.
Min pappa dog under första världskriget och jag uppfostrades av min mamma i hennes hemtrakter. Hon föddes i Kassubien och vi bodde i en by precis vid gränsen mellan Polen och Tyskland. När hon dog för sex år sedan flyttade jag tillbaka hit, till pappas hemtrakter. Min pappa och min farfar samt farfars pappa var nämligen alla lojala tjänare åt familjen Friedrich . Fader Johannes, den lokale prästen, hade jag kontakt med under hela min uppväxt och jag spenderade varje sommar på gårdarna i området. Tillsammans med Greven är fader Johannes den person som jag litar mest på, han är som min andra pappa.
”Jag förstår men du har inte svarat på min fråga. Talar du polska?” frågade Möller pressande. Han ville verkligen ha ett svar.
”Både polska och kasjubiska, som är ganska så lik det polska språket.”
”Det var det jag ville höra, unge Herr Wegner. Jag ifrågasätter inte din ras. Du är en äkta tysk och ett fint exemplar av Herrenrassen. Dina kunskaper i polska kommer dock oss till nytta i sinom tid.”
Jag såg nog lite förvirrad ut. Han ville väl inte ta mig på en utflykt till Polen nu när det dagligen skedde incidenter och provokationer i byarna längst gränsen.
”Lugnt, Herr Wegner.” Han klappade mig på axeln så att jag för tredje gången fick se hans breda leende.
”När vi nu talar om polska och kasshuuu…”
”Kasjubiska”, rättade jag honom.
”Visst, Kassubiskan, aldrig hört.. så måste jag ändå ta upp en mycket besvärande omständighet.”
Nu var det min tur att skicka en skarp blick åt Klaus Möller. Jag visste mer än väl vad han nu skulle ta upp och jag tycke verkligen inte om det.
”Lugn Herr Wegner”, sa han igen. ”Jag tänkte bara säga att jag är en välinformerad man och jag bryr mig verkligen om mitt folk… och då menar jag alla de som jobbar eller ska jobba för mig.”
”Bara fråga”, svarade jag något otåligt vilket nog märktes ganska tydligt.
Dagboken på vinden, del 4