Familjeliv

Hej söta!

Hur skönt är det inte med långhelg igen! Bästa ju!

Igår var jag iväg på After Work med mina anställda på företaget och det var väldigt mysigt och faktiskt väldigt kul att träffa alla utanför jobbet. Vi hamnade på Skeppsbron som jag inte har varit på evigheter! Supermysigt ställe i alla fall. Tänkte sitta i ca 2-3 timmar men vi hade så roligt att jag hamnade hemma strax innan klockan 23.00 😉 Som jag brukar säga livet är här och nu, det gäller att leva fullt ut!

Jag luftade min nya YSL väska första gången och jag är så himla nöjd med den. Fanny hade den nya Gucci Marmont väskan som hon hade köpt i Paris och den vara lika fin i verkligheten som på bild 🙂 Alltså alla dessa väskor hahah!

Ikväll ska vi ha barnpassning (bästa mormor) och vi ska i väg på middag och lite drinkar på Embassy of Sagrantinia. 

Ha en fin lördag!

Kram/E

Då var det dags för del 4 i historien om Otto och hans upplevelser under andra världskriget. Har du inte läst de tidigare delarna så hoppa gärna över till del 1 via denna länk: del 1

     ”Bara fråga”, svarade jag något otåligt vilket nog märktes ganska tydligt.
     ”Unge Herr Wegner”, fortsatte Möller, du planerar att gifta dig inom snar framtid och det sa du också själv. När jag träffade greven Freidrich berättade han att din utvalda är en Danziger och att ni bägge har det gemensamt att era föräldrar inte längre är vid liv och att ni förlorade era pappor i väldigt tidig ålder. Emma kan också, liksom dig själv, tacka fader Johannes för att ha tagit hit henne. Mina källor säger dock att det faktiskt finns fler saker som ni har gemensamt. Stämmer det Herr Wegner att din Emma kommer från samma by på den polska sidan av gränsen och att hennes pappa var polsk soldat som dog under kriget mot sovjeter? Hon har polskklingande efternamn eller är hon också en kushi..”

     ”Kasuber”, avbröt jag honom raskt. ”Nej, Emmas pappa var polsk och det är ingen hemlighet. Hon uppfostrades i Danzig av sin tyska mamma och så småningom hennes moster. Alla tyskar. Vad är det du insinuerar? Att jag inte ska gifta mig med någon som inte tillhör Herrenvolk?” Nu kände jag att det definitivt var slut på artigheterna.
     ”Lugnt, Herr Wegner, Missförstå mig rätt. Ni ska absolut gifta er och er blivande fru Emma är en äkta tyska. Jag kan slå vad om att hennes pappa säkert hade tyska rötter. Nej, unge herr Wegner, du har verkligen missuppfattat mina frågor. Med tanke på vad som kommer att ske – och det vet vi med all säkerhet att det blir krig – önskar jag faktiskt att ni gifter er snarast.. Jag har informerat Greven och han har godtagit att befria er hustru från arbetet som piga eftersom hon nu ska vara hemmafru. Du, Herr Wegner, får i gengäld extra betalt för dina tjänster som du utför åt mig. Det jag kräver är att Fru Emma ska se till att det alltid finns både mat och färskvatten i gästhuset och att det är städat och nybäddat de gångerna jag är här.
     Vad i helvete, tänkte jag. Detta var alldeles för bra för att vara sant. Även om Greven Fredrish var min välgörare så ville han inte gå emot sin husmor som velat behålla Emma ända fram till påsk nästa år.
     ”Jag vet inte vad jag ska säga. Menar ni allvar Herr Möller?” frågade jag. Samtidigt var jag djupt inne i mina mina tankar och försökte lista ut vad det var som höll på att hända. Möller däremot var nog trots allt en tankeläsare för han klappade mig återigen på axeln och med ett brett leende på läpparna sa:
     ”Tänkt inte så mycket, Herr Wegner. Allt kommer att ordna sig och ditt liv kommer att förändras till det bättre när du nu hamnat under beskydd av SS. Du får ursäkta mig, min bil väntar. Jag är tillbaks redan kväll. Vänligen se till att det finns något varmt jag kan äta när jag kommer och så skulle jag bara hälsa från Greven att han väntar på dig kl 11.00 på det vanliga stället.”

Det var förmodligen en sådan militärjeep som Klaus Möller färdades med. Bilden visar Hermann Görings sommarställe Carinhall. Carinhall fanns endast ca 50 km från Ottos gård och Ottos skulle få besöka stället flera gånger vid de tillfällen som han utförde uppdrag åt SS-falangen. Bildkälla: Bundesarchiv

Vi gick ut och han låste dörren. Vi ses om några timmar, slängde han ur sig samtidigt som han satte sig i militärjeepen. Ett moln av sand yrde från marken när jeepen rivstartade. Jag stod kvar där Möller lämnade mig mitt framför gästhuset och betraktade sandmolnet när det långsamt började falla ner mot marken. Ljudet av motorn hördes allt svagare men det ersattes av ett annat ljud som lät som en svärm humlor. Det ljudet kände jag igen vilket gjorde att jag instinktivt böjde mig ner precis i det ögonblicket när tre Messerschmitts svepte över gården. Luftwaffe hade varit mycket aktivt de senaste månaderna men de senaste veckorna hade deras flygningar intensifierats än mer. De lågflygande attackplanen brukade överraska mig och Emma varje gång de flög förbi gården. Emma skojade om att ljudet skrämde djuren och varken mjölken eller äggen smakade detsamma. Tanken på Emma gjorde att mina tankar växlade tillbaka till Möllers ord. Inget stämde faktiskt överens med det som sagts till mig förra veckan. Då berättade greven att en SS-officer skulle flytta in i gästhuset och att jag bara skulle vara hans chaufför under de få tillfällen som han befann sig i våra trakter. Möllers syn på mitt uppdrag skilde sig alltså rejält från grevens och jag var liksom inte riktigt beredd att acceptera det utan någon vettig förklaring. Det konstigaste var dock att känslan av nyfikenhet inför det nya lockade mig mycket mer än min oro inför det okända. Djävulen själv satt säkert vid min sida och viskade gång på gång: Ställ inga frågor utan följ med på tåget unge herr Wegner. I andra örat hördes dock mitt sunda förnuft som tydligt beordrade mig att omgående ta upp allt med Greven Freidrich. Innerst inne önskade jag dock bara att få höra Greven bekräfta Möllers ord. För detta skulle betyda att jag och Emma inte behövde vänta med bröllopet fram till påsk och vi skulle möjligen få gifta oss redan under hösten.  Att få tillbringa resten av mitt liv med henne var nämligen det jag önskade mig mest av allt. Det jag inte visste då var att ödet hade en annan tidplan…. En tidplan som var mycket snabbare än de flygplanen som precis försvann bakom skogsbrynet.

Dagboken på vinden – del 5

Hej!

Så skönt sommarväder!

När maj bjuder på sådant här högsommarväder då är man så tacksam.

Bada, grill och slappa! 🙂

Fina Bella kom förbi och barnen hade en supermysig dag i trädgården. Dessa sommardagar är guldvärda och vi njuter till max! Hoppas bara att vädret håller i sig nu!

På kvällen satt jag och T länge vid brasan och drack bubbel och planerade semester! Älskart!

Hoppas att ni också har haft en mysig lördag!

/E

Hej,

Under förra veckan kom många mejl med frågor som handlade om Ottos namnlista. Jag lägger upp bilden i en bättre upplösning och hoppas att det finns frivilliga som kan tyda texten. Hör gärna av er om ni lyckas. Här kommer del 3:

Dagboken på vinden, del 1

Dagboken på vinden, del 2

När jag trodde att de svåra frågornas tid var över så kom det ytterligare en.
     ”Din mamma talade väl polska? Hon är död nu. Hade hon polska rötter? Du talar väl också lite polska?”
     Han fortsatte stirra mig rakt in i ögonen medan jag själv försökte behålla lugnet. Sedan flera veckor såg vi trupper passera mot den polska gränsen, tunga fordon och hundratals soldater. Kriget mot Polen hängde i luften men de flesta trodde ändå att det bara handlade om en styrkedemonstration. Polackerna skulle nog ge efter och låta Tyskland skapa en korridor mot Ostpreussen och ta över Danzig. Ingen här ville ha ett nytt skyttegravskrig, dessutom inte så nära våra trakter.

Min pappa dog under första världskriget och jag uppfostrades av min mamma i hennes hemtrakter. Hon föddes i Kassubien och vi bodde i en by precis vid gränsen mellan Polen och Tyskland. När hon dog för sex år sedan flyttade jag tillbaka hit, till pappas hemtrakter. Min pappa och min farfar samt farfars pappa var nämligen alla lojala tjänare åt familjen Friedrich . Fader Johannes, den lokale prästen, hade jag kontakt med under hela min uppväxt och jag spenderade varje sommar på gårdarna i området. Tillsammans med Greven är fader Johannes den person som jag litar mest på, han är som min andra pappa.
     ”Jag förstår men du har inte svarat på min fråga. Talar du polska?” frågade Möller pressande. Han ville verkligen ha ett svar.

                      ”Både polska och kasjubiska, som är ganska så lik det polska språket.”
                      ”Det var det jag ville höra, unge Herr Wegner. Jag ifrågasätter inte din ras. Du är en äkta tysk och ett fint exemplar av Herrenrassen. Dina kunskaper i polska kommer dock oss till nytta i sinom tid.”
                      Jag såg nog lite förvirrad ut. Han ville väl inte ta mig på en utflykt till Polen nu när det dagligen skedde incidenter och provokationer i byarna längst gränsen.
                      ”Lugnt, Herr Wegner.” Han klappade mig på axeln så att jag för tredje gången fick se hans breda leende.
                      ”När vi nu talar om polska och kasshuuu…”
                      ”Kasjubiska”, rättade jag honom.
                      ”Visst, Kassubiskan, aldrig hört..  så måste jag ändå ta upp en mycket besvärande omständighet.”
                      Nu var det min tur att skicka en skarp blick åt Klaus Möller. Jag visste mer än väl vad han nu skulle ta upp och jag tycke verkligen inte om det.
                      ”Lugn Herr Wegner”, sa han igen. ”Jag tänkte bara säga att jag är en välinformerad man och jag bryr mig verkligen om mitt folk… och då menar jag alla de som jobbar eller ska jobba för mig.”
                      ”Bara fråga”, svarade jag något otåligt vilket nog märktes ganska tydligt.

Dagboken på vinden, del 4